Brooklynvinter

Fulton Street

2010-03-27T08:11:00.000-07:00

Inte bara för att det regnar i Skåne idag (som bara Skåne kan regna) men jag saknar ändå kvarteren kring Fulton Street redan - efter att ha landat igår. Kyrkan snett över gatan. Kinahaket Happy Restaurant. Hemliga tecken som man inte vet hur man ska tolka. Trappuppgångarna. Bakgårdarna. Människorna.

Jag skrev en artikel på 8000 tecken, om klass, kön och etnicitet, med utgångspunkt från Fulton Street i Fort Greene, som är en otroligt intressant och komplex gata i det avseendet. Sedan blev det för komplicerat. Texten ligger fortfarande obearbetad i datorn. Tankarna, intrycken, och försöket till analys får sjunka lite och så får jag återkomma. Varje gång jag har gått Fulton fram och tillbaka dessa veckor har jag tänkt på min egen etnicitet, min egen klass, kön, genus och allt annat man går och bär runt på dagligen och som blir tydligt först i frontalkrocken eller åtminstone friktionen med omvärlden. Fulton Street är dessutom på många sätt en delad gata och jag bodde precis på gränsen.

Nu ska jag sova resruset av mig medan mina tonåringar är i Malmö. Jag kom hem efter en sömnlös natt på planet med ett enormt intressant ressällskap som berättade om sina erfarenheter från Afghanistan, Syrien, Libanon och Ryssland (hela natten - varför händer sånt alltid mig? Det är bara att lyssna, tacka och ta emot.) Upptäckte - som alltid - när jag väl kom hem från Köpenhamn till Simrishamn hur stora mina ungar är (en bra bit längre än mig) hur fina de är, hur mycket egna personer med egna viljor, tankar, värderingar och intressen de blivit. Känner mig liiite som en dålig mamma för att jag har varit borta så länge. Men när jag satt som en trött trasa på pallen i köket och såg dem stå och hänga på varandra och prata och skratta i mun på varandra och utstråla en massa tonårsharmoni (ja, det finns sån) så insåg jag att jag nog ändå har gjort något rätt någonstans, eller (förmodligen) så är allt deras egen förtjänst. Kanske är det i alla fall lite spännande och stimulerande att ha en mamma som drar iväg till New York ett tag. Nästa gång får min äldsta följa med. Längtar efter att visa en stad som både sjuder, kokar, svänger, växer, förvandlas och klarar av att härbärgera hela världen - bokstavligen - utan alltför mycket friktion. Enligt alla jag talat med är det tack vare stadens förre (och vid det här laget rätt världsberömde) Mayor Giuliani. Han som från 1994 och åtta år framåt lyckades omskapa New York till en betydligt säkrare stad - för alla. Särskilt de som bor i de oroligare och fattigare områdena.

Jorden runt

2010-03-21T12:02:00.001-07:00

Hur är det att vara 16 år och stå i pälsmössa, klänning och vita strumpbyxor en försommarvarm dag som den här, mitt i brusande New York när de jämnåriga latinokillarna spelar basket, hiphop och kysser tjejer i samma gathörn. Jag kan inte låta bli att undra - hormoner, adrenalin … är det bara ett påhitt? Hur många procent av dessa ungdomar gör en helt vanlig tonårsrevolt och väljer ett annat liv än sina föräldrar - eller snackar vi promille, kanske?

Det stora chassidiska området i Brooklyn är intressant, men jag känner mig alltid lite illa till mods när jag har varit där. Dels är dessa kvarter på sina håll ganska skräpiga och ruffiga. Barnen är i och för sig härliga att se, fulla med spring och i stora syskonskockar på trottoarer och gallerförsedda balkonger. Men väldigt tidigt ser de ut som små vuxna och särskilt betryckt blir jag när pojkar på elva, tolv år redan har lärt sig att vända bort blicken när de passerar mig på gatan. Alla män utom de äldsta gör det, inte bara blicken, hela kroppen vänds bort. Jag vet att jag är löjlig men efter någon timme här känner jag mig alltid lätt pestsmittad. Kvinnorna gör inget motsvarande varken mot mig eller passerande män. Igår när jag plockade upp en skallra som en tjej släppt ut genom gallerspjälorna i sin balkongbur och stack in den till mamman, var mamman mycket vänlig och småpratade lite. Det enda som känns jobbigt med kvinnorna är att de ser otroligt anemiska ut, ljusbrist, blodbrist, bleka och tärda, möjligen av de många barnen.

Jag tog några försiktiga snap-shots men det var inte populärt. När jag tagit den sista bilden av familjen här nedan, spottade någon i den mötande klungan av yngre män tre gånger. Jag antar att jag gjorde bort mig, även om jag bara fotade nackar och ryggar. Efter det blev det inga fler bilder. I alla fall inte här.
Lördag vid middagstid är en bra tid att besöka Williamsburg, fullt, fullt, med folk på gatorna. Jag hamnade mitt i de sammanstrålande lämmeltågen från olika synagogor kring Bedford och Whyte. Kulturkrocken kunde inte vara större än att som jag komma gående nedifrån de karibiska delarna av Fort Greene och Bedford-Stuyvesant där snubbar och gubbar, tandlösa och guldtandade smilar åt en och säger ”hi, sweetie, looking good today” eller ”gorgeous - don’t loose that smile of yours”, upp till gatorna i Williamsburg där männen vänder bort allt de har när de passerar. Jag har mycket lättare att hantera det förstnämnda. Det är ändå ett språk en sån som jag kan förstå, och svara på.

Jag tog en buss vidare genom de livliga polska delarna av Greenpoint. Hela vägen upp till Queens som jämfört med Brooklyn är mer slitet och ”not as pretty” som en Queens-tjej sa till mig. Utsikten över Manhattan är dock rätt hänförande från tunnelbanan, som snarare är en high-line ute i det fria ända till ändhållplatsen i Flushing. Fascinerande att se att vid en station står det bara latinamerikaner. Vid en annan är alla väntande på perrongen av asiatiskt ursprung. Jorden runt på åttio minuter.

Vintern gick, sommaren kom

2010-03-18T10:32:00.000-07:00

När förlaget bad mig göra den här bloggen under mina Brooklynveckor behövde den ha ett namn - som plötsligt blivit väldigt daterat ... "Brooklynsommar" borde den kallas nu, värmen verkar vara här för att stanna. New Yorkborna är snabba att klä av sig och njuta solen, som synes. Fast vad vet man, vädret i den här stan är känt för sin ombytlighet. Hela stan är en ombytlig, rastlös, levande, mångskiftande, underbar röra av intryck.

Eftersom jag ska föreställa författare och det här skulle vara en blogg för förlaget borde jag kanske skriva mer om mitt skrivande men mina många långa vandringar och oändliga cirklande genom Brooklyn är också vad skrivandet handlar för mig. Kolla på folk, snacka med folk, tjuvlyssna på folk, vända blicken uppåt, kika in bakom, försöka bilda sig en uppfattning om hur livet kan vara här, vilka drömmar folk verkar ha, små som storslagna, fundera på vem jag själv är här, vad den här platsen gör med mig, vilka minnen, rädslor, tankar, frågor och längtan den väcker.

*

2010-03-16T20:57:00.000-07:00

Dagens utmaning: levande motiv längs Fulton, Pulaski, Myrtle och Vanderbilt. På ett visst respektavstånd, men i alla fall.

Klick!

2010-03-16T09:47:00.000-07:00

Solen häller ner över gatorna i Brooklyn idag. Det är egentligen inte optimalt fotoväder, skuggorna blir hårda och färgerna kalla men varje väder har sin tjusning. Jag försöker vänja mig vid att rikta kameran mot levande objekt, men det tar emot. Jag bryr mig inte om att tuffingarna som passerar skrattar åt mig när jag står på ett ben bakåtböjd lutad mot ett träd i ryggknäckarvinkel för att få med en osannolikt amerikansk "Liquor"-skylt från spritförbudets 30-tal. Men jag är överkänslig mot att folk ska känna sig obekväma med att jag riktar en kamera mot dem. Det är jäkligt synd för folk i den här stan är så vansinnigt snygga, heterogena, läckra, crazy och fotogenique. Idag en casanova (in his late eigthies) på Fulton Street, såg ut som om han klev rakt ut ur 20-talet och in i vår tid, Louisiana-style, Mississippi-look, med hatt, spatserkäpp, myggjagare, blixtrande glimt i ögonen, guldtand och hela baletten. Naturligtvis brände han av ett milliondollar-leende och sa "hey sweetie", (men det gör de ju alla). Kameran glödde i fickan, men tog jag upp den? Nej. Brände bara av ett likadant leende tillbaka och sa "hey, there - have a good one". Om jag bara varit 40 år äldre hade han varit precis min kille.

En och annan förstulen bild på rörliga mänskliga objekt blir det förstås, men jag måste verkligen jobba på det här ... Jag är ju inte särskilt blyg av mig annars, inte med främlingar i alla fall. Jag pratar gärna med folk jag träffar, möter alltid blickar, men med kameran i handen känner jag mig som en förbrytare, åtminstone en fluktare, i alla fall en voyeur, och det gillar jag inte.

Förstulet och på distans, som sagt ... Till och med när jag fångar mig själv ser jag lite undanglidande och besvärad ut. Men, okej, jag gillar ju nya utmaningar, så detta att fånga främlingar på gatan i min lins får bli en av dem. Jag har trots allt världens mest diskreta kamera, så liten att den knappt syns när jag har den i handen, så oskuldsfull att den inte borde provocera någon.

Lower East Side

2010-03-12T08:58:00.000-08:00

En sväng till Manhattan, Lower East Side. Lite lugnare och inte så posh där som i Soho eller The Village. Orchard Street är en typiskt bra gata att gå, kanske med en avstickare för en billig kaffe på klassiska Katz’s på East Huston Street (nu låter jag som en Vagabond-guide, jag hör det.) Orchard är ett stillsamt, undanskymt stråk och jag gillar sådana. Där man måste vara uppmärksam för att lägga märke till de små detaljerna, där inte allt serveras med guldsked. Udda skräddare, urtida underklädesbutiker, polsk pickels i tunnor på gatan.

Någon ”Crepe Suzette Corsette” på den här osannolika judiska lingeriebutiken blev det dock inte för mig. Shopping gör mig rastlös, jag vill hellre uppleva. Korsett, regnbågsfärgade skidglasögon och franska ostar – behöver man det verkligen? Okej … kanske ostarna.

Sedan vidare längs Broom Street genom China Town till Soho. Om jag inte vet vart jag ska ta vägen i New York går jag till Soho. Det har blivit lite för fint och snobbigt där men samtidigt ... mmmm ... folklivet, hundlivet, ungt och heterogent, urbant, bohemian chic. Köpa något att äta stående i fönstret på Dean & Deluca på Broadway och se Mr Cool & Mrs Gorgeous gå förbi med varsin fyrbent älskling. Jag hade varit så länge ute i Brooklyn att jag glömt hur höga husen är på Manhattan. Hur smäckra, läckra, romerskt pelaraktiga med snirkliga korintiska kapitäl. Åh, stad, jag älskar dig, älskar du mig … nej ... du är ju bara en stad, så hård och så snygg.
Dagen slutade uppe i Midtown på Skandinaviska huset där Monika Fagerholm läste ur och pratade om Den amerikanska flickan på sjungande engelska. Hon skulle vidare till Boston och väl hemma vidare iväg igen ... Hektiskt liv i väldigt snygga gröna high-heels. Fint att de har kultur på Scandinavia House, förresten, jag har varit där tidigare år under PEN-festivalen på intressanta paneldiskussioner. I reklambroschyrerna för Sverige i foajén syntes annars bara tandblekta leende prinsessor, slick design och overkliga photoshoppade naturpanoraman.

Fick en sista glimt av Grand Central Station i kvällningen innan jag slank ner i tunnelbanan för att ta mig ut till Fort Greene.

Den är så vacker. Som en dröm om de stora gamla centralstationerna i Europa. Och ostronbaren under marmorgolvet – en dold skatt. Den här restaurangen som sticker ut som en välvd grön tunga är inte heller så dum …

Somnade blek om nosen, alltid som lyckligast när jag är som tröttast.

Odessa

2010-03-12T08:25:00.000-08:00

Jag ser henne nästan varje dag på min gata, Clinton Avenue. Hon kan knappt gå men det stoppar henne inte. Hon tar sig fram två steg, stannar och vilar på käppen och pratar med någon, två steg till, stannar och snackar. Det tar henne en evighet att ta sig ett kvarter men hon får väldigt mycket ventilerat, avhandlat och uppdaterat. Om det är någon som undrar om det där blå är en mössa … så är det inte det. Det är äkta hår. Lite tonat, bara.

Gick en sväng i Lilla Odessa ute vid Coney Island igår, guidad genom denna vackra off season vårvinterödslighet av Naja Marie Aidt - och så den där märkliga upplevelsen ... av att alla omkring en plötsligt pratar ryska, och någon cyklar förbi i högklackat och rysk pälsmössa, gamla gubbar som sitter med sina schackspel i snålblåsten. En av de saker som är lätta att gilla med New York är trots allt att det inte är särskilt amerikanskt.

Söt, syrlig, sensuell, sensibel

2010-03-10T11:25:00.000-08:00

Nätterna, dagarna, brinner bara så snabbt, i den här takten finns vi ju snart inte mer, kan jag inte låta bli att tänka. Tunnelbanetågen går rakt under min lånade säng och markerar tiden i jämna intervall, nästan omärkligt, en skälvning i vattenglaset vid fönstret, bara. Jag somnar lätt här, kanske är det en väldigt utdragen jetlag? Elva på kvällen känns verkligen som fem på morgonen i min kropp. Borde jag ha ställt om klockan? Men jag vill veta vad klockan är där mina barn är, det ger mig en känsla av att vara närmre dem och ha lite koll, hur illusoriskt den känslan än är.

Jag somnar lätt, sover lätt, drömmer lätt, vaknar lätt och vet inte alls var jag är. Nätterna är röda och slamriga, sirener, artificiellt ljus, hela tiden röster på gatan utanför. Igår när jag inte kunde somna hade jag filmfestival de lux med mig själv istället, en söt, en syrlig och en sensuell, ”Lars and the Real Girl” ”Margot at the Wedding” och ”In the Cut”. Bra allihop, även om ingen av dem gick upp mot ”Fish Tank” av Andrea Arnold som jag såg på bio häromdagen, den var sensibel, smart, soft och såå sanslöst rörande.

Och så måste jag ju hinna jobba också ... skriva, skriva ... inte lätt när man har världens outtömligaste stad utanför dörren. Men snart bär det av hem till verkligheten igen, inte för att det inte går att skriva där, jag hade bara den fåfänga förhoppningen att hinna så himla mycket här.

Sol och skugga

2010-03-08T11:03:00.000-08:00

Solen flödar kall och vacker. Jag drar vidare med min kamera. Här ett par bilder från igår, från Red Hook som är Brooklyns wild, wild west. Liknar inte riktigt någonting annat i den här stan. Jag måste snart hem och tömma kameran innan den spricker, gallra bort somt och försöka bringa lite ordning bland de bilder jag behåller.

I morgon bär det av till civilisationen igen, Manhattan. Monika Fagerholm läser ur sin nyöversatta The American Girl på Scandnavia House och jag har sagt att jag ska komma, kul att representera Sverige i publiken, även om jag säkert inte är den enda att göra det. Men här alltså: Wild West Red Hook.

Malcolm X Boulevard

2010-03-06T11:36:00.000-08:00

Som mamma finns det ingenting som kan ge en mer ont i magen än sånt här, den här typen av lappar som man kan hitta i alla större städer. Här i en trappuppgång på Malcolm X Boulevard i Bedford-Stuyvesant. Särskilt när man ser på datumet att den hängt där i över två år.
Bedford-Stuyvesant är den hårdaste stadsdelen i Brooklyn, fick jag höra. Jag åkte dit. Jämfört med det jag sett av Brooklyn hittills stämde det, lite hårdare, skräpigare, fattigare, ödsligare. Det var inte fotoläge, inte läge att stanna och hala upp en kamera. Jag gick Fulton Street ut till Utica. Gick Malcolm X Boulevard upp till Myrtle. Sedan buss längs råddiga, livliga Broadway som löper under den skramlande tunnelbanehigh-linen på gränsen till Bushwick, hela vägen in i de chassidiska delarna av Williamsburg. Kan rekommendera denna tur.

Sedan blev det fascinerande dansk-fillipinsk performance i SoHo, jag kom inte hem igen förrän det blivit mörkt, men som tur är har jag en granne som aldrig går och lägger sig. Han lyser alltid med sin närvaro på andra sidan gatan, hur sent jag än kollar ut genom fönstret.

Några timmars sömn innan heldagsseminariet på Columbiauniversitetet om och med Judith Butler. Men det kräver ett eget blogginlägg ... om jag någonsin lyckas samla tankarna tillräckligt - jag betvivlar det. Det blev nio fantastiskt stimulerande och intellektuellt maxade timmar med en intensivt delaktig Judith Butler. Det blev också dagen då snön smälte och våren anlände långt bortifrån - Mexiko, eller nånstans. Nu är den här. Ta i trä, och allt det där ...

Lilibeth

2010-03-04T14:26:00.000-08:00

Nu ska jag se om jag blir insläppt på det här i SoHo, efter tips av en författarkollega. Det ser onekligen lovande ut: “The Present Doesn’t Exist in My Mind, and the Future is Already Far Behind”
"A one-woman performance piece by Lilibeth Cuenca Rasmussen - visions of female sexuality and the subjugation of women - a strong woman with attitude, and who serves her point of view in a direct way, a woman who is proud of being a woman." Jajamen.

Studs

2010-03-02T15:43:00.000-08:00

Och sist men inte minst, förstås ... bland "saker som gjort mig glad de senaste dagarna" är jag gladast av allt för att min bok verkar ha fått vingar - eller i alla fall fötter med schyst studs. Kolla, bara. De ger sig iväg i lite olika vädersträck, till andra länder och allt - för att bli översatt där. Åh, glädje!

Två dygn senare, fortfarande vaken

2010-03-02T13:40:00.000-08:00

Det händer för mycket. Hur ska man hinna … skriva … svara på frågor, tacka alla som skriver så vackert till en (tack!), svara ja eller nej på förfrågningar, och så allt det där man måste kolla med kontrakt och rättigheter och inbokningar, och hur var det nu med det och det och det … och solen i Brooklyn – alla oändliga ytor jag ännu inte avsökt, de väntar på mig. Jag är en sån sort, tror jag, all-or-nothing: när jag är i Brooklyn så ÄR jag i Brooklyn, när jag samtalar med någon så SAMTALAR jag med någon, när jag är glad så är jag GLAD, när jag är deppig så är jag HELT under täcket. Ett par dagar nyss var jag det – det blev sån här vardag, ni vet, "badrumsvardag", till och med här i fantastiska New York
men sedan blev jag som tur är hungrig. Och då var jag ju gudskelov tvungen att krypa upp till kylskåpet … ägg, persilja, kapris, tomater vad var som fanns och jag har aldrig förstått grejen med kapris, men min hyresvärd hade en burk och den där sältan var precis vad jag behövde - nu har jag tömt hela burken och måste köpa en ny. Och så stod där en burk av energidrycken ”Monster”, som jag fångade häromdan när den langades ut gratis från ett lastbilsflak - kapris och monster gjorde mig tvärgott – särskilt det sistnämnda ... här är jag nu, två dygn senare: fortfarande vaken.

Saker som gjort mig glad de senaste dagarna

2010-02-28T10:58:00.001-08:00

Pulsen i den här stan

Kulturutbudet
(med en sån här bio runt hörnet - hur ska man hinna jobba ...
"Viewing 24 hours Booth", bara vuxenfilm på repertoaren)

Grejer som ser amerikanska ut

Humor som ser amerikansk ut

Bilar som ser ... snygga ut, helt enkelt

Att plötsligt hitta ett kurdiskt bibliotek
(i ett kvarter där man absolut inte förväntar sig det)

Att återse Fred

Silhuetten av ved (mitt i stan)

Att Brooklyn gör allt för att svenskar ska känna sig som hemma:
snö, sportiga människor, plastdass

Att hitta en bokhandel som denna
(och stanna där hela eftermiddagen medan gatorna utanför snöar igen)

Att kika in på bakgårdar

Att pyssla med min tvätt
Matkulturen

Brandstegar (kan inte få nog av dem)

Döda fladdermöss (får väldigt snabbt nog av fladdermöss)
Min lilla grannpojke - det syns inte här men han studsar alltid när han går, ser alltid glad ut, jag börjar misstänka att han lever i en egen värld
Skuggorna

Att vända blicken uppåt

A i Amerika

2010-02-26T19:01:00.000-08:00

Vi talade en hel kväll om poesi, Inger Christensens särskilt, en liten grupp unga poeter som jag följde med ut efter en uppläsning. Jag behövde bara fråga dem om de kände till hennes poesi, så var vi genast vänner. Kanadensiska Anne Carson hade vi också gemensam. Hela kvällen vandrade min anteckningsbok runt och fylldes med namn på amerikanska poeter jag borde läsa och märkliga ställen i den amerikanska öknen dit jag borde söka som writer in residence. När jag kom hem till lägenheten sent om natten hittade jag förstås Inger Christensens samling ”det” "it" i min hyresvärds hylla. Slog upp på måfå, och det första ord min blick föll på var "Brooklyn". Sweet destiny.

Here: especially for Daniel, Ari, Danicia, Joy and you other friends in poetry (thanks for your hospitality, and for telling me what to read - to explore the A in America.)

”to gather the sunlight-clear detalis into a god of semen
to enamel hopeless words with secretions
to move in blue opalescent bodies
as in the city that flows in the blood
as in the blood that flows in the city
in pleasure
senses
metabolism

to feel that an arm is a street/stop/that a head is a mall in a suburb/stop/that a breast is a brownstone in Brooklyn/stop/the stomach a factory in Yokohama/stop/the bowels a tree/stop/in a back yard in Frankfurt/stop/intercourse/stop/a Concorde landing in Tivoli Gardens/stop/to send this message/stop/for your sake/stop/to fill endlessly vanishing city/stop/ with a lack of explanation/stop/for your sake/stop/for your sake for your sake we are all metaphors for each other"

* inger christensen, from the collection "it"

"A Portrait of the Artist as a Young Dog"

2010-02-24T10:26:00.000-08:00

Jag gick förbi ett av många tvätterier här (nästan alltid kinesiska) och fastnade i fönsterglaset. Kom på att jag tagit en liknande bild av det som kallas pärlfiskarens hus där jag bor vid Skånekusten. Så nu lägger jag in den bilden här, och plågar mig med lite hemlängtan. Har alltid tyckt att det är vackert att ordet "nostalgi" betyder "hemsjuka" (av grekiska "nostos", hem, och "algos", sjuka) Fast hemsjuka är egentligen inte riktigt min grej. Jag längtar oftast bort - men vet inte om det finns något ord för det. (Inte bort från de jag älskar, bort som i vidare, mot nya erfarenheter, dörrar jag aldrig öppnat tidigare.)

God forbid

2010-02-22T08:04:00.001-08:00

Efter ambitiösa fältstudier på gator och torg, drugstores och caféer, parker, bibliotek, skolgårdar och bakgårdar i snart tre veckor, måste jag säga att amerikanska barn verkar nästan oroväckande väluppfostrade. Men ändå rätt harmoniska, liksom - och kan inte låta bli att undra om det (gud förbjude!) hänger ihop på något sätt?

Ska tänka över saken och återkomma, nu måste jag sjunka ner i mitt romanmanus ett tag. En stämningsbild till bara, från en av de många sköna independent-bokhandlarna i Brooklyn. Jag har varit inne och vänt i de flesta vid det här laget. Den här svartvita minisfinxen var bara en av de levande inventarierna på det här stället. Kanin fanns även, liksom en leguanödla. Groovy. Fast katten i den lockande lässoffan hade ändå högre mysfaktor än leguanen. Jag slog mig ner hos den en stund, kliade den bakom örat och läste i min nyinköpta The Paris Review, ett av specialnumren med bara intervjuer. Ett intressant samtal med Toni Morrison, bland annat.

Joan Didion

2010-02-22T06:38:00.000-08:00

En mystisk källa som kallar sig "Akvedukt" rättade mig just i min okunnighet kring Joan Didion-översättningar:
"Bönbok för en vän utkom 1978 på Norstedts i Brita Dahlmans översättning; nyutgåva 2009 på Atlas" skrev denne någon i kommentarsfältet. Tack Akvedukt för lite sanningens vatten. Bra att jag fick en chans att rätta mig själv. Jag har uppenbarligen varit för upptagen med min egen bok för att ha koll på böcker som kommit förra året (och 1978 när den första översättningen kom hoppade jag fortfarande hage och tuggade bubbelgum.) Det gläder mig mycket med nyutgåvan! Joan Didion är en av mina favoriter. Hennes torrhet, exakthet, känslighet, skärpa och feeling för det poetiska i det opoetiska.

I will be her witness

2010-02-20T11:01:00.001-08:00

”I will be her witness.
That would translate "seré su testigo", and will not appear in your travelers’ phrasebook because it is not a useful phrase for the prudent traveler.”

Det är för romanöppningar som denna jag gillar Joan Didion. Som stilist, först och främst, är hon en förebild. Jag köpte ”A Book of Common Prayer” på den här bokhandeln i Park Slope igår: om två kvinnor, Grace och Charlotte i Boca Grande, Centralamerika. Tror inte att den finns på svenska, men är det någon man ska läsa på engelska är det Didion. Och hon är inte svår, bara väldigt subtilt driven – som bra litteratur: lätt att läsa men komplex att uttolka.

Den här gatan i mitt område är ett stråk med diverse handel, vandel, diverse lite allt möjligt, lukten av brända däck. Man går inte omkring med en kamera där, det gör man inte. Men några snapshots kan man diskret skjuta av från höften, jag har en väldigt oansenlig liten skräpkamera som ryms i fickan, vilket är perfekt.

Här dealas det med något så hederligt som tomglas. Annat gods verkar inte fullt så oskyldigt. På bakgårdar, i skjul, i garage, baracker, portuppgångar och för all del också broad daylight. Who cares? De som bryr sig … är ändå inte här.

Står det lite varstans - men man ser dem aldrig ... de osynliga bestar som sägs vakta överallt.

Ett nytt drama varje dag

2010-02-18T10:49:00.000-08:00

Jag kan inte förstå att det är två veckor sedan jag kom hit. Idag blommar den sista liljan på sin sista dag. En vissnad musa ersätts nu av två andra: den förtappade marijuanaflickan ...
och den desto bättre (helt fantastiska!) diktsamlingen "Alting blinker", som jag fick av Naja Marie häromdagen. Hennes novellsamling Bavian har jag redan, liksom hennes samlade poesi som kom för något år sedan. Att utväxla böcker med kollegor är bland de finaste momenten i författarskapet.
Och i trappuppgången aldrig en lugn stund - ett nytt drama varje dag ... gratisstoff till nästa roman.

Alla resor har hemliga destinationer

2010-02-17T08:29:00.000-08:00

"Alla resor har hemliga destinationer som den resande inte är medveten om". Alla resor har också sin värsta dag. Min var igår. Så nu är den överstökad ... knock on wood. Ljus i tunneln igen. Jag tänker på Fred, the tap-dancer. Det hjälper.

Let me proudly present

2010-02-15T06:56:00.000-08:00

Fred - who everyday goes down to this empty tunnel in Prospect Park to practise his tap-dancing. Because the echo is so good there, he told me. And because in that way he doesn’t have to pay for a studio space. At first I thougt he was a bit high, he moved that way, but when I started to talk to him, I could tell he wasn’t – he was just very into what he was doing. He didn’t tap-dance in a cheery way like Fred Astaire, but slower, a bit sad. I really didn’t want to disturb him but I knew I would regret not taking his picture (and I didn’t want to take it without asking him first) so, I gently interrupped him. I gave him my name and he gave me his and I asked if he’d been tapping all his life, since he was so good. ”No, I started late. A few years ago”, he answered. Then he wished me luck with my writing, and I wished him luck with his tapping, and we went separate ways. I can still hear his feet move on that small piece of wooden-board.

Here comes the snow

2010-02-13T12:14:00.000-08:00

En resa mellan klimatzoner blev första Brooklynveckan. Det började med kall torr senhöst. Sedan kom snön – i ofattbara mängder. Flingor stora och våta som spottloskor. Snöblind försökte jag ta mig fram bland slirande bilar och växande drivor. Det jazziga Brooklyn såg ut som ett vinterbistert Petersburg – och Raskolnikov, det var jag. Jag har visserligen ingens liv på mitt samvete, men jag har lämnat mina barn (tonåringar) i massor med veckor. It’s a crime. På snön följde nålvasst ishagel – rätt åt mig – bästa boten mot ett skitigt samvete är lite ren smärta. ”Det är ett stort ovädersmoln på väg över New York”, sa tjejen i mataffären, ”men vid midnatt kommer det att ha passerat.”
Hela tiden fram till midnatt gick snöslungorna utanför – terrorhögt … Att det här är folket som älskar sina bilar mer än sina barn verkar vara en myt. Åtminstone älskar de inte andras bilar mer. ”Oh, is that your car? See if I care …” Bilarna sprutades skoningslöst ner med hårdtryckssnö. Absolut ingen var ute och gick i ovädret – men ifall nu någon ändå var dum nog att göra det, skulle den människan i alla fall inte behöva leta efter trottoaren. Bilägarna däremot … fick leta länge och väl efter sina försvunna ögonstenar.
Den här killen höll på i över en timme på natten med att försöka hacka fram sin bil - med en imponerande stoiskhet som känns helt typisk New York. Folk klagar banne mig aldrig över någonting här. Flera främlingar kom fram och frågade om han behövde hjälp och han tackade artigt och lättsamt nej: ”Thanks, I’m fine.” I nittio minuter? Utan vantar. Fine? I bara huvtröja. Med ishacka, isskrapa, snöborste, skovel. Bara en kort paus där han värmde sig i bilen för att inte frysa ihjäl. Respect.
Dagen efter snöinfernot satt jag och en författarkollega på en bänk i solen och tjuvrökte efter lunchen vi träffats för. Hällande vårvintersol medan smältvattnet forsade i rännstenarna, ett knistrande ljud när isen släppte från grenarna. Också mentalt innebar den lunchen islossning. Tack sol. Tack kollega. Tack stärkande bönsoppa. Tack Brooklyn, som gör mig en smula mer oförvägen.

Konsten att återvända

2010-02-12T06:50:00.000-08:00

Konsten att återvända har jag aldrig varit bra på. När jag var yngre kände jag en motvilja mot att korsa mina egna spår, öppna gamla dörrar, men tiden förändrar en. När jag fick möjlighet att hyra det här rummet i Fort Greene igen tvekade jag inte. Lägenhetsinnehavarens och min bana korsade varandra mer eller mindre i luften. Det fanns ingen tid att överlämna nyckeln från hand till hand. Utan portnyckel måste jag ta mig in i huset. Vinter, kallt, och dessutom i ett område där man inte har lust att stå med ett stort bagage och flagga med sin vilsenhet. Lyckades ta mig in genom porten i alla fall, återstod bara att se om jag skulle hitta lägenhetsnyckeln på det utlovade gömstället. Jodå, nyckeltrixet funkade också. Jag klev rakt in i känslan av urban compact living. Cykeln, gitarren, böckerna. Gasspisen och den stora sängen i samma rum. En svag lukt av hemrullade cigaretter och vita liljor.

”I pretend the beautiful lillies are for me”, messade jag till hyresvärden som var på väg till samma flygplats som jag just lämnat. För det kunde de väl inte rimligtvis vara? Till mig? Liljorna? Jodå. ”Don’t pretend”, blev svaret, ”the lillies are for you.” Här är jag inte bortskämd, ska sägas. Inte med gåvor, krusiduller, liljors myckenhet. Är det till New York man måste åka för att … Jag kunde inte motstå frestelsen att berätta om liljorna för honom därhemma, som aldrig köper sånt till mig. Älskade knöl. Ångrade mig nästan genast. Liljor är knölväxter, kom jag på. Och jämfört med snittblommor kan knölar vara väldigt, väldigt länge. Jag rullade ihop mig, knockad av deras doft, av jetlagen, av sirenerna, stadens memento mori natten lång längs Atlantic Avenue.

New Yorkkängor och New Yorkmössa

2010-02-10T10:14:00.000-08:00

”Jag köpte New Yorkkängor och New Yorkmössa. Spelade Porgy & Bess. Reste med förhoppningen om att skyskrapor, dollar och lukten av frityr skulle bota mig. Bota mig? Det var inte lite jag begärde, New York är ju bara en stad. Men om inte glömskan kom till mig måste jag uppsöka glömskan, korsa glömskans flod, vad den nu hette, jag hade inte full koll på Helvetets geografi, visste bara att jag befann mig mitt i.”Jag är tillbaka i New York igen. Spelar inte Miles Davis ”Porgy and Bess”, men Nelly Furtados ”Say It Right”. Det är ocharmigt februariväder här, fast stan är snygg ändå. Huvudpersonen i min roman reser vid ett tillfälle hit för att uppsöka glömskan. Hon skulle ha älskat kvarteren jag bor i nu. De som har läst om henne vet varför – här finns någonting i luften som hon skulle ha gillat. Lite elektriskt, lite spännande utan att så mycket nödvändigtvis händer. Nu är det vinter och mindre häng i gathörnen än förra gången jag var här, den varma våren för ett knappt år sedan. I ett par månader framöver hyr jag ett rum i Fort Greene, en av de delar av Brooklyn dit gentrifieringen ännu inte har nått. Den kommer säkert, men känns fortfarande väldigt långt borta. Sista biten i tunnelbanan är jag det enda blekansiktet i vagnen, och definitivt den enda med bagage med flygetiketter på. ”Clinton Avenue between Atlantic and Fulton”, skulle man säga om man tog taxi hit. Men det blir alltid tunnelbana, allra helst går jag. För att kunna vara nära det jag ser, besvara blickar, lyssna, samtala. Det finns gator där man bör undvika blickar och helst inte stanna upp alls, men min erfarenhet är att det sällan är någon fara så länge man är uppmärksam och håller sig i rörelse. Uppmärksamhet och rörelse blir ett sätt att leva, och är helt avgörande för mig när jag skriver. Aldrig stelna, aldrig känna mig för säker. I den stora stadsdelen Brooklyn har jag mycket kvar att utforska, områden som Bushwick, Flatlands, Bedford-Stuyvesant, Gravesend, Coney Island, Reed Hook. Men jag börjar med utsikten från mitt fönster. Är man tillräckligt uppmärksam räcker det som stimulans ett tag. Clinton Avenue, inte lika storslagen som namnet försöker påskina, men jag gillar den. När jag lyfter blicken från skärmen är detta vad jag ser.